Medelmåttans tyranni: om hur standarder riskerar excellens

I det här inlägget diskuterar jag hur standarder och standardiseringar riskerar att skapa stagnation och hämma utveckling. Diskussionen är i första hand skriven utifrån ett verksamhetsperspektiv, men implikationen av upprättandet av system för en medelmåttans tyranni kan appliceras på flera delar av samhället.

Standarder

En standard kan förstås som en form av mall för hur en viss kontext bör (eller borde) se ut. Standarder skapar därmed en referenspunkt som kan åberopas av olika parter, ett sätt att förklara vad det är som anses vara normalt. Vårt privata likväl som vårt offentliga liv omgärdas av en lång rad standards, som alla påverkar vårt sätt att leva, vilka val vi gör eller inte gör. Standarder konstruerar ramar inom vilken normalitet anses vara uppnådd. Det vill säga att vi genom en standard kan identifiera hur vi som människor kan agera i en viss kontext (förutsatt att vi har för avsikt att vara en del av den rådande normen).

Ett illustrerande exempel är spänningen för hushållsström. Generellt går det att säga att det finns två dominerande standarder för spänning gällande hushållsström; 220-240V samt 110-120V. Beroende på var i världen man befinner sig så är en av dessa två standarder med stor sannolikhet den rådande normen för hur stark ström som kan förväntas komma ur eluttaget. De här två standarderna har möjliggjort en hög grad av efterföljande standardiseringar, som exempelvis att tillverkare av elektroniska produkter anammar och följer spänning-styrkan så att deras apparater fungerar i det land som de kommer att säljas. Standardiseringen har också medfört att producenter av elapparater kan producera större serier (alltså ökad produktvolym) eftersom avvikelser beroende på geografisk position har minimerats. Globala standarder trumfar av dessa skäl ofta lokala avvikelser.

Utifrån ett organisationsperspektiv talas det ibland om att standardisera processer inom en verksamhet. Ett sådant arbete kräver att man identifierar, värderar och prioriterar olika aktiviteter inom ramen för en given process. Syftet är att skapa enhetlighet inom den givna processen så att den utförs på samma sätt utan att påverkas av tid och rum. Det vill säga oavsett vem aktören är som bidrar till processens genomförande, eller när den faktiskt genomförs så ska den vara likadan. Eventuell lokal variation elimineras till fördel för den övergripande standardiseringen. Standardisering av en process, utifrån ett verksamhetsperspektiv, innebär alltså att vi sätter upp ramar för vad som ska göras, hur det ska göras och kanske när det ska göras. Inom industrin kan en standardisering vara hur en viss komponent ska tillverkas och distribueras. Inom detaljhandeln kan standardisering beröra inköpsprocesser. Inom den offentliga sektorn har standardisering ofta inneburit krav på likhet i handläggning och krav på hur dokumentation ska genomföras.

Standardisering av processer?

En standardisering innebär alltså att det skapas en enhetlighet vilket i sin tur möjliggör förutsägbarhet. Om vi på förhand bestämt hur en viss sak ska genomföras och normerat detta i en standard, så är det rimligt att räkna med att genomförandet kommer generar ett visst utfall. Standardiserade processer underlättar alltså för planering, organisering och styrning av verksamheter. Bäst fungerar standardiseringen om den sker på relativt mekaniska och frekvent återkommande aktiviteter som exempelvis produktionen inom en (mass)industri. Förutsägbarheten höjs eftersom den förväntade variansen som kan uppstå i samband med lokal varians minimeras. Det är mer problematiskt att standardisera komplexa aktiviteter som till stor del består av bedömningar eftersom dessa till så stor del bygger på erfarenhetsbaserade och professionella bedömningar. En standardisering kan i dessa fall direkt motverka den effektivitet som finns i verksamheten.

Standardpriser som ekonomistyrningsverktyg?

Det är nästan omöjligt att inte beröra förekomsten av standardpriser då man diskuterar standardisering och verksamhetsstyrning. Ett standardpris kan i all enkelhet förklaras som ett på förhand satt pris för en vara eller tjänst vid en viss given tidpunkt. Med andra ord, standardpriser är ett uppskattat värde i förhållande till tillverkningskostnader. Vanligtvis beräknas standardkostnaden för en produkt som den standardiserade kvantiteten multiplicerat med det standardiserade priset.

Syftet med ett standardpris – utifrån ett ekonomistyrningsperspektiv – är att skapa system för att uppskatta och planera såväl tillverkningsproduktion som försäljning. Standardpriset kan användas för att skapa interna marknader i en verksamhet, så att en avdelning kan sälja delar till en annan, vilket möjliggör för den säljande avdelningen att på artificiell väg skapa en intäktssida i sin redovisning. Men standardpriser används även för att beräkna vilka möjligheter – eller utmaningar – som en verksamhet står inför. Standardpriser utgör i dessa sammanhang en viktig komponent i exempelvis beräkning och analys av tillgänglig verksamhetskapacitet (hur mycket som kan produceras givet nuvarande antaganden). I sin tur utgör standardpriset genom sådana beräkningar ett viktigt underlag för budgetering och planering av kommande verksamhetsperioder.

Standarder som möjliggörande av en medelmåttans tyranni

När standarder förts in i en verksamhet är det möjligt att jämföra utfall med den standard som satts upp. Detta innebär att standarder möjliggör utvärdering, vilket i sig föranleder oss att bedöma huruvida en verksamhet – eller individer – är (in)effektiva. Att detta blir möjligt är för att standarden i första läget kan förstås som en acceptabel aktivitetsnivå, vilket också följaktligen leder till att prestationer under den acceptabla nivån får anses vara bristande på någon punkt. I förlängningen innebär standardiseringen också att den här nivån normaliseras. Som jag diskuterat i ett tidigare inlägg (”Om prestationsmätning och effekter”), så är det med hjälp av sådan mätbar information som verksamheten kan förändras. Men, vilket också är det som är i särskilt intressant, är att förekomsten av standarder risker att skapa en situation där verksamheter kontinuerligt drar sig mot mitten; det som jag betecknar som en medelmåttans tyranni.

Som jag diskuterat i korthet ovan så skapar standardisering hårda ramar som olika verksamheter måste förhålla sig till. Oavsett om det gäller standardisering av processer eller införande av standardiserade prisnivåer, så initieras en nivå av önskvärd status för olika aktiviteter inom verksamheten. Genom att i efterhand utvärdera ett utfall och ställa detta i relation med den standard som normerats, så möjliggörs också en värdering av verksamhetens prestationsförmåga. Det vill säga, i de fall där utfall skulle avvika i negativ bemärkelse så kan utvärdering visa på förbättringspotential. Detta är också själva grunden i att vi ständigt utvärderar verksamheter; för att upptäcka om det finns svaga verksamheter. Detta är i sig inte särskilt problematiskt, utan möjligen rent av önskvärt (om vi vill att verksamheter ska kunna förbättras). Det problematiska uppstår i skalans andra ände, där verksamheter presterar utfall som överstiger standarden.

Där standardiseringen i kombination med efterföljande utvärdering underlättar identifikationen av s.k. svaga verksamheter. Standardiseringens underliggande syfte att eliminera lokal avvikelse används här som mekanism för att identifiera och intervenera. Svaga verksamheter kan genom detta ges större uppmärksamhet och därmed få mer eller bättre resurser för att på sådant sätt närma sig standarden. Men just elimineringen av lokal avvikelse skapar negativa konsekvenser för starkare – eller bättre presterande – verksamheter. Där svaga verksamheter ges incitament att arbeta sig uppåt – på den imaginära skalan – ges inga incitament för de starka att göra detsamma. Den positiva avvikelsen tenderar också elimineras – i syfte att likrikta verksamheten – genom att signaler skickas det inte finns någon fördel av att göra saker bättre. Bättre förstås i den här kontexten som utfall som vid en utvärdering bedöms vara långt högre än den standard som satts.

Detta innebär att standardiseringen syfte skapar en konsekvens av att dra extremer mot mitten. I dessa sammanhang diskuteras det ibland som en konvergens mot mitten. Elimineringen av extremer bär med sig att vissa verksamheter ges incitament till att förbättras, men andra förlorar incitamenten att förbli bäst. Över tid kommer dessa verksamheter reglera sina aktiviteter så att de kommer att närma sig standarden, givet att det inte finns andra aspekter som skapar fördel för dem. Alla blir standardiserade och ingen excellerar.

Är det problematiskt?

Effekten av en medelmåttans tyranni utifrån ett verksamhetsperspektiv är att vi över tid riskerar skapa situationer där vi har delar som visserligen inte är dåliga, men inte heller har möjlighet, vilja eller utrymme att vara bättre. Likriktningen bär visserligen med sig positiva effekter i form av likabehandling, men skapar konsekvenser av brister i innovation och utveckling. Om standardiseringen tillåts vara det dominerande styrsystemet riskerar verksamheter att hamna i ett stagnerat tillstånd, där resurser inte används så bra som de skulle kunna göra.

Min poäng med detta inlägg är att alla typer av system kommer att skapa risk för dysfunktionellt beteende. Där införandet av en standard visserligen kan bidra till att eliminera de sämsta verksamheterna, riskerar det också att hämma utveckling och innovation vilket i sin tur är kritiskt utifrån ett resursanvändningsperspektiv. I de fall vi skapar standarder i syfte att sätta en miniminivå, behöver vi stimulera för (positiva) extrempunkter i den andre änden så att de ges utrymme och möjlighet att fortsätta utvecklas.

2 thoughts on “Medelmåttans tyranni: om hur standarder riskerar excellens

  1. Tyrel Jonsson

    Jag läser gärna din blogg med har följt den innan din avhandling och därefter. Jag delar din uppfattning om standarder och det är en lägsta möjliga nivå som inget har att säga om att vara utmärkt eller bäst inom sitt område. Det leder kanske ibland till fokus på fel saker och man riskerar att låta rutiner och regler ersätta ett kunskapsmässigt och erfarenhetsmässigt innehåll. Det märks i synnerhet inom komplexa områden som människors hälsa och sjukdom.

    En sak vill jag dock sätta ett frågetecken för. Att standarder skulle leda till lika behandling är en teoretisk utgångspunkt, men när det gäller faktisk rättssäkerhet tvivlar jag. Begreppet avprofessionalisering tydliggör att det när de läkare, specialister och även professorer som gör bedömningar om människors hälsa och sjukdomar inte har tillräcklig tyngd när försäkringskassan gör sina bedömningar. Jurister som lämnat sin anställning på försäkringskassan vittnar om rättsosäkerhet och företag växer upp som assisterar medborgare som inte får sina ärenden korrekt hanterade. Att rättsväsendet också har problem med avprofessionalisering bådar heller inte gott för rättssäkerheten.

    Jag uppfattar en tilltagande misstro mellan medborgare å ena sidan och politiker och myndigheter å andra sidan. Varför ska en medborgare ha tilltro till de politiker som ensidigt uttrycker intresse av att reducera kostnader istället för att hantera komplexa orsaker. Vad jag ser är politiker som sysslar med att misstänkliggöra antingen medborgare eller läkare och att missbruka statistik för att hos allmänheten sälja in oproportionerliga politiska åtgärder mot sjuka? Vad jag efterfrågar är en helhetssyn istället för opåkallade och kontraproduktiva politiska ingrepp. Politiska styrningen av myndigheter tillsammans med avprofessionaliseringen framstår som de viktigaste områdena att åtgärda, men därtill kommer en frågeställning vilken människosyn våra politiker och vissa tjänstemän har.

Kommentera