Kundbegreppet inom den offentliga förvaltningen del 3: Förändrade styrförutsättningar?

En av de springande punkterna inom New Public Management är att staten ska konkurrensutsätta verksamheten genom iscensättandet av marknader. Genom marknaden ska offentliga institutioner och uppdrag utsättas för konkurrens och uppfattningen är att enbart de som erbjuder bäst produkt, tjänst eller service kommer att ha möjlighet att överleva.

I en serie om tre korta inlägg diskuterar jag införandet av kundbegreppet i den svenska offentliga förvaltningen. I det första inlägget (Vad är en kund?) diskuterade jag kundbegreppet som ett socialkonstruerat och marknadslogiskt begrepp. För att förstå begreppet kund måste vi förstå fenomenet marknad lite närmre. I det andra inlägget (Kund utan marknad?) problematiserade jag relationen mellan kund och marknad. Genom att identifiera det offentligas uppdrag som antingen (1) offentlig tjänsteproduktion och (2) myndighetsutövning så får vi möjlighet att tydligare förstå hur kundrelationen kan uppstå och fortlöpa. I detta avslutande inlägg kommer jag att diskutera konsekvenser och effekter av att (försöka) omkonstruera medborgaren med hjälp av kundbegreppet. Jag kommer att diskutera hur själva mötet mellan myndighet och medborgare förändrar, oavsett förekomst av en marknad, förutsättningarna för styrning och kontroll i organisationerna.

Organisering och styrning har som central funktion att få ett antal individer att sträva åt samma håll. För att lyckas med detta framgångsrikt krävs det inte bara att man fokuserar på interna aspekter, utan även att man länkar dessa till den omgivning som organisationen befinner sig i. Strategier för att lyckas med styrning kräver en reflektion kring vilka det är som man har att göra med. Även utanför organisationen. Som jag kommer att diskutera längre ner så är det just detta som gör att konstruktionen av organisering och styrning i grunden ändras i och med införande av kundbegreppet i den offentliga förvaltningen.

I mina tidigare två inlägg (se ovan) har jag lagt fram min syn kring kundbegreppet. Jag har där presenterat argument för varför kundbegreppet kräver en marknad i en eller annan form, samt att det krävs en reciprocitet i givandet och tagandet av begreppet. Kortfattat är det min uppfattning att det krävs att såväl medborgaren som myndigheten erkänner kundbegreppet som fungerande för att det ska fungera. Jag har också vidare argumenterat för att det i egentlig mening endast är den offentliga tjänsteproduktionen som kan vara objekt för en utsättning av kundbegreppet. Den offentliga tjänsteproduktionen är av sådan karaktär att vi med relativ enkelhet kan se andra aktörer än de traditionellt offentliga utföra funktionen på ett tillfredställande sätt. Några exempel på offentlig tjänsteproduktion är sjukvård, äldrevård, hemtjänst etc.  Den definition av kundbegreppet som jag har argumenterat för här skapar en hel del restriktioner. Restriktioner som till stora delar gör det tämligen svårt att definiera relationen mellan medborgare och myndigheter som en kundrelation. Icke desto mindre refererar myndigheter ofta till medborgare som just kunder.

Orden konstruerar vår verklighet

Från ett socialkonstruerat perspektiv bär enskilda ord alltid en mening. Ord används för att beskriva vår samtid och den värld som vi uppfattar som sann. Genom att sätta ord på fenomen förverkligar vi vår värld gentemot andra. Och andra kan förhålla sig till oss genom att använda samma ord eller helt ta avstånd från oss. På samma sätt som vi sätter ord för vår verklighet och därmed producerar en bild av den, är det så att orden förstärker vår uppfattning om världen. När vi säger att ord reproduceras den verklighet som vi själva en gång har producerat. Detta innebär att ord målar bilden av en verklighet och att vi som individer förstår denna verklighet genom att använda orden. Om vi kort återvänder till kundbegreppet, så har jag nu lagt ut pusselbitar för att låta oss förstå att ordet ”kund” antyder en relation på en marknad där konkurrens är en viktig aspekt. Om vi helt bortser från den knepiga situationen att medborgaren inte kan konstrueras som en kund utan att det finns en reciprocitet i begreppsanvändningen, så skapar själva begreppet konsekvenser för världsuppfattningen. Det vill säga, genom att tjänstemän och styrande politiker, medvetet eller omedvetet, använder kundbegreppet som en naturlig del i identifiering av medborgaren, så reproduceras bilden av en verklighet där en marknad faktiskt existerar.

Verkligheten dikterar organisering och styrning

Medför detta några konsekvenser? Ja, i mitt tycke förändras i grunden förutsättningarna för hur styrning och organisering konstrueras. En verklighet som målas upp med hjälp av ett kundbegrepp antyder att en verksamhet på ett proaktivt sätt måste förutse de behov och krav som kan tänkas uppstå. Kundbegreppet kräver en verklighet som omfattar marknader och konkurrens, varför organisering och styrning måste konstrueras så att man inte förlorar ”kunder” till andra aktörer på denna (fiktiva) marknad. Marknadslogiken dikterar att kunder är lättflyktiga, resultatkrävande och informationsstarka individer som kontinuerligt höjer kraven på de verksamheter som de har att göra med. Är kunden inte nöjd kommer hen att röra sig till en annan leverantör.

Som jag nämnde ovan så bygger en sund organisering och styrning på att interna faktorer är länkade med den omgivning som verksamheten befinner sig i. Den traditionella byråkratin (så som Weber har diskuterat den) reproducerade en verklighet där den legalistiska staten var i centrum. Detta innebar att organisering och styrning framförallt fanns på plats för att garantera att rätt skulle vara rätt oavsett vem det gällde. Nepotism byttes så sakta ut mot professionalism och rättssäkerhet. Men genom kundbegreppets inträde som symbol för verkligheten har lag och rätt kommit att bytas ut mot marknad och konkurrens. Det vill säga att styrning skiftar fokus från rättssäkerhet till kundorientering. I en verklighet där verksamheter måste slåss om ”kunder” för en överlevnad blir det mindre relevant att göra rätt och högst centralt att tillfredsställa behovet hos just ”kunderna”.

Sammanfattning

Jag har i detta inlägga argumenterat för att organisering och styrning i grunden bör vara förankrad i den omgivning som olika verksamheter bedrivs. Sådana omgivningar förstås framförallt genom de ord som används i och kring verksamheten. Genom att introducera och kontinuerligt använda kundbegreppet inom den offentliga sektorn så målas en verklighet bestående av marknader och konkurrens upp. Effekten av detta blir att organisering och styrning skiftar fokus från en reaktiv till proaktiv styrning. Den byråkratiska grunden för att tillgodose att gällande rätt följs blir utbytt mot en marknadslogik där verksamheter måste slåss om att vinna och behålla kunder.

2 thoughts on “Kundbegreppet inom den offentliga förvaltningen del 3: Förändrade styrförutsättningar?

  1. Hultberg Per-Olof (3103)

    Hej! Lite konfunderad –” tillfredsställa kundernas behov istället för att göra rätt” – är det en motsägelse? I den bästa av världar kan ju viljan och inriktningen att tillfredsställa ”kundernas” behov även innebära att man gör rätt. Eller?
    Hälsningar
    Per-Olof

    Försäkringskassan
    Per-Olof Hultberg
    LFC – SA-EUO-ärenden

    1. Hej Per-Olof!
      Du har helt rätt i att i den bästa av världar så finns det ingen motsättning mellan dessa två situationer. Men i denna bästa av världar finns ett inbyggt antagande om att enskilda kunder kan acceptera ett nekande av en ansökan eftersom gällande rätt primärt skyddar kollektivet. Och det är här som jag menar att en stor skiljepunkt ligger. Kundbegreppet är ett uttryck för individualism och den starkes rätt medan medborgarbegreppet inkluderar kollektivism och samhällelig nytta. Vad detta innebär är att om myndigheter oreflekterat omfamnar kundbegreppet så förändras också synen på individen som den (myndigheten) har kontakt med. Från att vara en individ som är en del av det större samhället till en individ som primärt är just individuell. Individualitet må vara bra och åtråvärt i många lägen, men när det handlar om rättssäkerhetsfrågor (som likabehandling exempelvis) och myndighetsutövande är individualitet en hämsko för rättsstaten (enligt mig).
      Nu gäller detta inte nödvändigtvis alla typer av myndigheter. Försäkringskassan som framförallt är en myndighetsutövande instans (se min tidigare definition) befinner sig inte på en konkurrensutsatt (kvasi)marknad och tvingas inte slåss om ”kunder” på det sätt som exempelvis sjukvården behöver göra. Men situationen är lätt att föreställa sig. Om devisen ”Kunden har alltid rätt” nu verkligen stämmer, hur ska den offentliga sektorn kunna hantera detta samtidigt som man har ett regelverk som i många fall direkt motsäger detta?
      Med vänliga hälsningar
      Tom S. Karlsson

Kommentera