Frikoppling av sjukskrivning och arbetsförmåga minskar förtroendet för socialförsäkringen!

Den 1 januari 2011 genomfördes en förändring, nästan helt i det tysta, av den svenska sjukförsäkringen. Förändringen bestod i att man förflyttade mandatet att bedöma arbetsförmåga från den sjukskrivande läkaren till enskilda handläggare på Försäkringskassan.

I det här blogginlägget diskuterar jag hur en separation mellan å ena sidan den medicinska expertisens utlåtande och å andra sidan den administrativa personalens beslutsfattande försvårar och möjligen till och med förhindrar ett växande förtroende för den svenska socialförsäkringen.

Arbetsförmågan – ett svårdefinierat begrepp

Enligt den svenska socialförsäkringen ska personer (som täcks av försäkringen) få en ekonomisk ersättning i de fallen att de är för sjuka för att gå till sitt ordinarie arbete. Detta är själva grunden i den svenska socialförsäkringen och går tillbaka till början av 1900-talets Sjukhjelpskassor. Idag är den svenska lagtexten formulerad på ett sådant sätt att man medger den som saknar arbetsförmåga rätten till ekonomisk ersättning under perioden man är frånvarande från arbetet.

Det enskilt största problemet (i sammanhanget) är att man inte definierat vad arbetsförmåga är eller hur det ska tolkas. Den statliga utredaren Anna Hedborg argumenterar i SOU 2008:66 att rätten till ersättning handlar om att bedöma hur mycket intjänandeförmågan är nedsatt. Arbetsförmåga blir genom en sådan definition synonymt med kapaciteten för enskilda individer att försörja sig genom sitt arbete. Detta är något annat än att vara sjuk. I den (moderna) svenska sjukförsäkringen är det nivån av försörjningskapacitet som ska avgöra rätten till ersättning och inte hururvida man anses vara sjuk eller inte. De flesta skulle i det här läget argumentera för att nivån av försörjningskapacitet och ifall man är sjuk eller inte hänger samman. Är man för sjuk för att gå till arbetet så saknar man försörjningskapacitet, eller?

Försäkringskassan ges uppdraget

Före reformen 2011 var det i stort sett läkarnas intyg som avgjorde om man var arbetsför eller inte. Det ansågs då att läkaren, som var den som träffade patienten, var den som hade den medicinska expertisen för att bedöma om personen var sjuk eller inte. Arbetsförmåga var något som implicit följde av detta intyg. Ansågs man vara för sjuk för att gå till arbetet så ansågs man också per definition vara för sjuk för att ha någon arbetsförmåga. Detta har förändrats.

I och med reformens iscensättande är det nu administratörer på Försäkringskassan som ska avgöra vilken arbetsförmåga som enskilda medborgare har[1]. Eller rättare sagt vilken försörjningskapacitet som sjuka medborgare har. Det är alltså inte längre läkarens bedömning av patienten som ger bäring för rätten till ersättning om man är borta från arbetet på grund av sjukdom. I en utredning av Riksrevisionen har man fastlagt att läkaren allt som oftast inte gör en bedömning eller utredning av patientens förmåga att arbeta med andra saker än det som de gör idag. Man menar vidare från Riksrevisionens sida att den behandlande läkaren inte alltid utfärdar sjukskrivningar grundet enbart på medicinsk grund utan att ibland sker det patientens begäran. Så många som upp till 70 % av de behandlande läkarna anser det svårt att avgöra patientens arbetsförmåga. Riksrevisionens rekommendation blev därmed att separera de dubbla roller som läkaren ålagts, nämligen att skilja bedömningen av arbetsförmåga från uppgiften att behandla sjukdom.

Att göra en separation mellan två beslutande instanser är ut ett kontroll- och styrperspektiv helt riktigt. Man skulle till och med kunna drista sig att säga att det är sunt. Att separera beslutsfattandet i två delar möjliggör för en kontrollinstans för statens räkning att effektivisera och rationalisera sjukförsäkringsprocessen. Inom ramen för den här (teoretiska) argumentationen är det fullständigt orimligt att beslutsfattandet ska ligga hos en person eller en instans.

Det är också fullständigt rimligt att ifrågasätta om sjukdom per definition verkligen innebär att allt arbete är uteslutet. Att jag är sjuk betyder inte att jag inte kan arbeta med mina nuvarande uppgifter. Och om jag är det så betyder det inte automatiskt att jag inte kan arbeta med andra arbetsuppgifter på samma arbetsplats. Med (nuvarande) gällande lag ska det göras bedömning av arbetsförmågan enligt följande:

  • De första 90 dagarna av sjukskrivning ska bedömning göras om man kan arbeta med sina ordinarie arbetsuppgifter.
  • Från den 91e dagen ska det utredas om man kan utföra andra arbetsuppgifter hos sin nuvarande arbetsgivare, och
  • Från den 181e dagen ska utredning göras mot hela arbetsmarknaden[2].

Effekterna av separationen

Som redan nämnts är det fullt möjligt att rationellt argumentera för att läkarna inte ska göra bedömning av arbetsförmåga. Det kan till och med starkt ifrågasättas om det är just detta som vi ska ha vår medicinska expertis till: om de ens har kunskapen att göra just detta. I ett sådant läge behöver systemet kompletteras med en instans som åläggs uppdrag. Problemet är dock att i samma stund som vi separerar de dubbla roller som läkaren tidigare har haft så skapar vi en grogrund för misstro gentemot statliga institutioner. Låt mig utveckla lite kort.

Svenska medborgare är enligt lag tvingade att söka läkare i direkt anslutning till att de blir sjuka. Detta för att de inte ska förlora rätten till sina arbeten och för att en expert ska kunna bedöma om man är sjuk och hur denna sjukdom ska kunna behandlas. I situationer där läkaren bedömer att man är sjuk utfärdas allt som oftast ett intyg som bekräftar detta. Jag skulle vilja våga påstå att för de allra flesta medborgare innebär ett sådant intyg 1) en bekräftelse på att man är för sjuk för att arbeta och 2) en garant för att man kommer att ha ett ekonomiskt skydd under tiden man är borta från arbetet. Men genom reformen har samhället skapat en frikoppling mellan dessa två utfall. Att man anses vara sjuk garanterar inte längre rätten till ekonomisk ersättning.

I grunden är det Försäkringskassan och den svenska socialförsäkringen som drabbas av den införda frikopplingen. Läkaren kommer, vågar jag påstå, fortsatt kvarstå som den auktoritet som vi medborgare känner förtroende för i frågor kring våra sjukdomar. När Försäkringskassans administratörer, å andra sidan, har möjligheten att inte lyssna på denna auktoritet utan fattar beslut som i vissa fall går stick i stäv med utlåtandet kring om man är sjuk eller inte så kommer medborgarens förtroende att sjunka.

Svenska politiker måste förstå att frikopplingen försvårar för Försäkringskassan att skapa förtroende för den svenska socialförsäkringen. I detta skede finns egentligen bara en sak att få till stånd (förutsatt att man vill ha ett ökat förtroende för Försäkringskassan och socialförsäkringen). Kommunikationen mellan Försäkringskassans administration och den medicinska expertisen måste öka!


[1] Det ska här poängteras att läkaren fortsatt avgör om man är sjuk eller inte.

[2] För arbetslösa personer gäller prövning mot hela arbetsmarknaden från och med första sjukdagen.

One thought on “Frikoppling av sjukskrivning och arbetsförmåga minskar förtroendet för socialförsäkringen!

  1. Nisse i klacken

    Bra inlägg… men jag missar vilken reform 2011 du diskuterar. Det är ju så att FKs handläggare ”alltid” (åtminstone sedan tidigt 70-tal) haft beslutandemakten om rätten till sjukpenning och att det i den lagstiftningen ingått att bedöma arbetsförmåga. Hur aktiv FK varit har skiftat men åtminstone från 2003 så har myndigheten tagit denna utredande roll på stort allvar.

Kommentera