Att sätta tillit till kontroller (istället för människan)

Tillit är bra, men kontroll är bättre! Hört det förut? I min mening sätter de här sju orden fingret på hur vårt samtida samhälle fungerar. Vi har en magkänsla av att förtroende är bra, men för att verkligen förvissa om att saker och ting görs som de ska så måste det till olika former av kontroll. Som forskare med särskilt intresse för hur offentliga förvaltning styrs och kontrolleras är det här ett område som är mycket intressant. I det här inlägget diskuterar jag hur tillit och kontroll i många lägen är ömsesidigt uteslutande som styrningsmekanismer.

Vad är tillit?

Tillit handlar i grund och botten om att känna förtroende för någon eller någonting. Det kan vara allt ifrån att vi har en förvissning om hur kollegor kommer agera i olika situationer, att det finns en lojalitet till dig som person eller att dina medarbetare kommer leverera det som ni har kommit överens om. Tillit behöver dock inte vara direkt knuten till en annan människa utan kan lika gärna knytas till fenomen eller materiella ting. Det handlar då om att vi känner tillförsikt till ett visst utfall i ett givet scenario. Vi kan lita på att vissa saker kommer att bestå, att andra kommer att förändras. Tillit handlar därmed om en övertygelse om någons trovärdighet eller avsikt. Detta skapar en känsla av ro och vi kan rikta vår energi på andra områden i våra liv.

Tillit är i grunden en känsla som skapas i relationer mellan flera parter. Detta innebär att för att en tillit ska kunna grundläggas krävs det ett givande och tagande av alla inblandade parter. Det är alltså ömsesidigt konstruerat och blir genom detta väldigt sårbart. Misstro eller misstänksamhet från en part förstör effektivt tilliten. Detta betyder inte nödvändigtvis att allas tillit förstörs genom en parts misstänksamhet.  Men med misstro och misstänksamhet följer ofta agerande som signalerar tillitens upphörande för inbjudna parter.

Tillit ger oss en grundläggande känsla av ro. Frånvaron av tillit medför därmed också en oro och ger upphov till känslor av att ta makten över tillvaron. Om tilliten i relation till andra personer eller fenomen skadas eller upphör kommer vi söka andra medel för att se till att överenskommelser hålls. Det är här som kontroll kommer in i bilden.

Vad är kontroll?

Kontroll handlar i grunden om att granska, mäta och styra människor eller händelser så att ett önskat utfall kan uppstå. Kontroll är idag så vanligt att vi inte ens reflekterar över hur kontrollerade och styrda vi är. På många sätt handlar kontroll om att skapa ett begränsat fält där ett visst antal beteenden anses vara önskvärda. På detta vis kontrolleras vi dagligen genom att behöva visa biljett på kollektivtrafiken, vi kontrolleras för hur fort vi kör på vägarna, hur vi beter oss i trafiken och vi kontrolleras genom specificerade uppgifter och mål på vår arbetsplats. Om vi inte har ett arbete kontrolleras det att vi söker arbete eller att vi är sjuka. Studenter kontrolleras av CSN i att de har tagit sina poäng och av högskolan att vissa kunskapsnivåer uppnåtts.

Michel Foucault diskuterar kontroll i sin bok Surveiller et punir (engelsk översättning: Discipline and Punishment, Penguin Books). Han gör en liknelse till den militära utbildningens struktur. Igenom den kontrolleras individer så att de får rätt hållning, rätt fysik och rätt inställning för de uppdrag som ska utföras. Foucault menar att vi genom kontroll skapar fogliga kroppar. Detta innebär att vi genom kontrollmekanismer kan skapa förutsättningar för att förändra människor så att de gör som vi vill eller önskar.

Men kontroll handlar om mer än foglighet. Det handlar också om information. Där i tillitskonceptet litar på att saker och ting görs som överenskommit, kan vi genom kontroll få information om att detta faktiskt sker.  Vi behöver inte längre förlita oss på andra aktörers vilja att upprätthålla tillitsrelationen utan kan genom kontroller få kunskap om att de gör det. Men som jag nämnde ovan så är det just den här typen av agerande som fungerar skadligt på den grundläggande tilliten.

Tillit till kontroll istället för till aktörer?

1999 publicerades Michael Powers numera välciterade bok The Audit Society. I den reflekterar han över det faktum att samhället allt mer kommit att kännetecknats av kontroller. Och den är lika aktuell idag som för 14 år sedan. Vi kontrollerar varandra som aldrig förr. Jag har i ett annat inlägg (New Public Management – Vad är det och varför kritiseras det av akademiker?) beskrivit framväxten av New Public Management (NPM) som fenomen. Jag beskriver där hur NPM vilar på grundvalar kring en rationell aktör som nyttomaximerar. En teori som ofta används i de här fallen är den så kallade Agent-Principal teorin. I korthet går den ut på att principalen saknar kunskap om vad som driver agenten och för att överbrygga detta inrättar kontroller för att begränsa handlingsutrymmet för agenten. Det här tänkandet har kommit att få så stort genomslag i västvärlden att vi utan att reflektera idag tar det för sanning.

Detta innebär att vi har fått en situation där alla kontrollerar varandra. Men som skrivit ovan medför den ökade kontrollen att vi sänder ut signaler om att vår tillit till andra aktörer minskat. Om vi följer tankekedjan i Agent-Principal teorin, så är detta tydligt. För om vi inte skulle tro att agenten skulle drivas av egenintresse, utan kanske av tillit till principalen, varför skulle vi behöva kontrollera?

Jag menar att detta har inneburit att den tillit som vi möjligen tidigare hade till våra kollegor har kommit att förändras så att vi numera primärt har tillit till de kontrollmekanismer som vi instiftat. Det stora problem som vi möjligen står inför nu är i det fall att vi vill svänga tillbaka till att ge tilliten till andra aktörer företräde framför vår tillit till kontrollera. Eftersom tilliten är ömsesidigt skapad är det inte enkelt gjort då vi en gång har skadat den. Samtidigt ska vi inte glömma att vi inte är ensamma om att kontrollera andra. Vi kontrolleras också ständigt i att vi kontrollerar andra. Så tricket, enligt mig, blir att arbeta fram kontrollmekanismer som kan stödja tillitsrelation till dig.

2 thoughts on “Att sätta tillit till kontroller (istället för människan)

  1. Jens

    Jag tycker självklart att tilliten borde vara den grundläggande principen och jag tror, kanske lite i min naivitet, att vi generellt sett har ganska stor tillit till varandra i samhället som stort.
    Men här blottar jag kanske mina kunskaper i ämnet?

    Kontroller är inte alltid bara till för att vi misstänkligör eller att vi inte har högsta förtroende för våra medmänniskor/kollegor –
    utan för att människan är just människa med dess fel och brister.
    Och människan gör ibland, helt mänskliga och ärliga misstag – medans andra gör direkta medvetna bedrägerier. Det här brukar kallas operationella risker.

    Kontroller är därför till för att människan skall känna att saker och ting går rätt till och att det finns någon instans som kan försöka korrigera innan det blir helt tokigt.
    Ibland blir det också tokigt trots alla kontroller. Människan kommer aldrig heller nå ända fram med sina kontroller.
    Detta för att det skulle bli så oerhört kostsamt. Och då tittar tilliten fram igen och används som argument för att vi inte skall ha 100% kontroll överallt.

    Men någonstans handlar det syvende og sist till att i många avseenden att människan skall känna saker och ting går rätt till och att rättsstaten skall upprätthållas.

    Alla kontroller behöver inte vara av ondo (är stavningskontrollen i ordbehandlingsprogram av ondo? 😀 ) – men självklart skall man inte göra det till en automatiserad regel,
    utan självklart skall den vara motiverad.

    Men det är självklart ett oerhört intressant ämne och tack för läsningen!

    Jens Eklundh
    Risk Controller SEB

  2. Ylva Hagman

    Lysande inlägg! Karin Boye redogör också utmärkt för detta i nionde kapitlet av Kallocain: Vid första påseendet förefaller deras riter vara rena fånerier. Vid närmare eftertanke blir de överväldigande osmakliga. De är bilder av ett överdrivet förtroende människor emellan, eller i varje fall vissa människor emellan. Redan det anser jag vara statsfientligt. Den alltför lättrogne går det förr eller senare som deras hjälte Reor – han blir förr eller senare rånmördad. Och är det inte på denna grund Staten vuxit upp? Fanns det grund och skäl till förtroende människor emellan, så skulle aldrig någon Stat ha uppstått. Den heliga och nödvändiga grunden till Statens existens är vår ömsesidiga välgrundade misstro till varandra. Den som misstänkliggör denna grund, han misstänkliggör Staten.

Kommentera