Marknadisering av den offentliga sektorn

Om det är något som kommit att prägla de senaste årens politiska debatt så är det fenomenet ”vinster i välfärd”. På vänsterkanten förs en hårdför kamp mot att förbjuda vinster, medan politiker på högerkanten för en minst lika hård kamp för att tillåta det. I min mening är båda sidornas ställningstagande problematiska och man missar att ta tag i den verkligt springande frågan om vad som händer när det offentliga utsätts för marknadisering.

Vad är vinster?

För att vara tydlig. Jag har inga problem med att en verksamhet går med vinst. Tvärtom är jag övertygad om att en verksamhet behöver generera en vinst oavsett vem huvudmannen är. En vinst är nämligen själva förutsättningen för att verksamheten ska kunna fortsätta framöver.

Utifrån ett företagsekonomiskt perspektiv är vinst det som uppstår då intäkterna i en verksamhet överstiger kostnaderna. Mer pengar in än vad som går ut helt enkelt. I den uppställningen finns inget gott eller ont. I en helt fri och konkurrensutsatt situation kan organisationer antingen välja att skära kostnader eller att öka intäkterna för att åstadkomma vinst. För offentligt finansierade verksamheter är oftast intäkterna (priserna) redan nivåsatta, men det finns för det mesta möjlighet att expandera volymmässigt (mer pengar in genom att fler elever eller patienter tas emot) eller föra in arbetssätt som är smartare eller effektivare (mindre pengar ut genom att färre gör lika mycket eller lika många gör mer). Till en gräns naturligtvis.

Vinsterna kan sedan antingen återinvesteras i verksamheten eller delas ut till ägare. Det är den senare delen som kommit att bli synonym med vinster i den politiska debatten. Men vinster som återinvesteras i verksamheter bidrar till att skapa en ekonomiskt hållbar situation och möjliggör långsiktigt tänkande.

Vad är marknadisering?

Begreppet marknadisering används ofta lite slentrianmässigt i den offentliga debatten. Det förstås inte allt för sällan som den allmänna trenden av att privatisera offentlig ägda institutioner. Men marknadisering är ett mer djupgående fenomen. Gerlinde Mautner skriver i sin bok Language and the market society att marknadiseringen är:

“…the process by which the laws of the marketplace are transferred to lifeworlds that where not originally organised along such lines” (2010, sid. 16)

Utifrån detta perspektiv handlar marknadiseringen om att idén om marknaden samt dess underliggande logiker kommit att penetrera fler och fler områden i vårt samhälle, även i sådana kontexter där dess grundantaganden kanske inte direkt är helt överförbara. Mautner menar att marknadiseringen kommit att innebrära att samhället kommit att bäddas in i ekonomi. Ekonomi har alltså kommit att bli något mycket mer än medel för att driva en verksamhet, utan det handlar om att samhället primärt tolkas och förstås utifrån ekonomiska perspektiv. Samhället är ekonomi med andra ord.

Marknadisering av det offentliga innebär alltså att idéer och regler för hur transaktioner ska regleras och ersättas kommit att bli en naturlig del av det offentliga. Vi köper och säljer av varandra, mellan organisationer och inom organisationer, där ersättningar i form av monetära resurser flödar mellan instanserna. Alla relationer stöps om efter de regler som gäller på marknadsplatsen, vilket är en av anledningarna till fenomen som upphandling, varumärkesbyggande och konkurrensutsättning kommit att bli nästintill naturliga delar av hur vårt samhälle konstrueras.

Marknadisering för med sig ett antal fördelat naturligtvis. Ekonomiska resurser ses ex. som begränsade, vilket innebär att vi behöver prioritera vad, hur och vem som ska få ta del av dem. Vi måste alltså reflektera kring hur vi använder våra gemensamma resurser så att vi gör detta på ett sätt som ligger i linje med den majoritetsstyrande viljan. Men marknadisering för också med sig ett antal konsekvenser som kan, menar jag, vara förödande för den offentliga sektorns möjlighet och förmåga att upprätthålla en allmän och likvärdig välfärd.

Privata och kollektiva nyttigheter

Inom nationalekonomiskt tänkande har begreppen nyttighet kommit att vara centrala. En nyttighet kan något förenklat förstås som en var eller tjänst som en individ kan ha glädje av. På engelska används begreppet ”good”, och det förstås som materiella och påtagliga varor eller tjänster (men inte är pengar). En nyttighet kan vidare förstås utifrån dimensionerna rivalitet och exkluderbarhet.

Rivalitet handlar om att en nyttighets konsumtion av en individ förhindrar en annan individs konsumtion. Man kan också tänka sig att rivalitet uppstår om konsumtionen av en nyttighet förhindrar andras konsumtion. Exkluderbarhet handlar om mekanismer varigenom de som inte betalt för nyttigheten förhindras att nyttja den.

En privat nyttighet är av sådan art att den har rivalitet och exkluderbarhet. Ett exempel är en cykel. När jag betalar för den här cykeln, överförs äganderätten från säljare till mig, varigenom andra förhindras att konsumera just den specifika cykeln (rivalitet). Det är också så att konsumtionen eller nyttjandet av cykeln förhindras genom att de som inte betalar för den inte heller har rätt att använda den (exkluderbarhet).

”Examine the cancer of self-interest in education” (The Daily Mirror)

En kollektiv nyttighet är av annan art. Dessa nyttigheter har låg grad av rivalitet och exkluderbarhet. Ett exempel skulle kunna vara radiosändningar från public service. Min konsumtion av radiosändningen förhindrar inte andra att lyssna på samma sändning och det är inte så att den (i sak) exkluderar de som inte betalt för den. Ett annat är (offentliga) parker där alla kan vandra oavsett om man betalt för det eller inte.

Kollektiva nyttigheter blir privata?

Den pågående – i många fall långtgående – inbäddandet av samhället i ekonomi som jag diskuterade ovan, innebär att vi kommer att ifrågasätta eller omvärdera många delar av samhället. En sådan sak som marknadiseringen medföra är att delar av våra kollektiva nyttigheter omvandlas till att bli (mer eller mindre) privata. Den främsta förändringen ligger i en förstärkning av att endast de som betalt för nyttigheten ska ha rätt att nyttja den (exkluderbarhet) och att antalet erbjudande kring den specifika nyttigheten är begränsat (rivalitet).

Det finns många sådan exempel i samhället. Marknadisering av vård och hälsa har kommit att ge upphov till att många privata aktörer etablerats, som erbjuder en exklusiv vara eller tjänst till de som så önskar. Högre utbildning konstrueras i ökande omfattning som något exklusivt som endast ett fåtal kan få ta del av. Listan kan naturligtvis göras längre. I USA återfinner vi såväl privata fängelser som s.k. hyrmilitärer.

Ett roande klipp som sammanfattar delar av dessa effekter kan ses i Hipp Hipps sketch om privatiseringen i Vellinge. Påhittat naturligtvis. Även om Hipp Hipps sketch är tänkt att vara humoristiskt, så finns det en viktig analys av vad marknadisering kan komma att innebära för det offentliga samhället. Bara de som har råd, eller har kraft nog att välja och agera, har rätt till att ta del av den välfärd som den offentliga sektorn är tänkt att bygga.

Avslutande reflektion

Idén om att införa ett marknadstänk inom och av den offentliga sektorn kan vid första åsyn verka oproblematiskt, kanske till och med önskvärt. Men konsekvenserna i formen av omformningen av kollektiva nyttigheter till privata är avgörande för att göra mig orolig. Debatten kring vinst i välfärdmisslyckas kapitalt (sic!) med att ta tag i den här problematiken. Att hantera marknadisering är nämligen inte enkelt gjort – vilket sällan är fallet med komplexa situationer – och kräver mer än korta och slagfärdiga slogans. Det kräver att vi kraftigt omvärderar hur och varför vi alls har en välfärdsstat. Det är något jag skulle vilja se mer av i den offentliga debatten.


Dela och sprid gärna gärna inlägget. Om du vill, kan du använda nedanstående snabbknappar för de vanligaste sociala plattformarna.